Om jag vågade...

dyka ner i all den smärta och det lidande som du fick uppleva så skulle jag nog bli galen, deprimerad, psyfall, uträknad, bortappad och förlorad.

Som den där gången när de skulle tömma dina vattenfylda lungor men siktade fel och punkterade ditt hjärta. Allt blod strömade in i din hjärtkammare och man fick utan bedövning skära sig rakt in i ditt bröst för att ditt hjärta inte skulle sluta slå.

Dina ord,
Är det inte färdigt snart?
Detta var varken början eller slutet på ditt lidande.

Orden blev dina sista. Sedan kommunicerade vi via handtryckningar och en pekplatta när du vaknat upp med respirator. Din smärta, förödmjukelse och sorg var stor och drogdoserna höjdes. Jag kunde se att du märkte min närvaro på ditt ekg. När jag tog din hand förändrades sekvensen.

Därför vet jag också att du valde att avsluta ditt liv i min närvaro. Du väntatde på mig. Precis efter njurtransplantationen, när läkaren som suttit vid din sida i 3 timmar just lämnat rummet eftersom det kritiska ögonblicket var över, då valde du att lämna...

Ingen hjärtmassage i världen kunde rädda dig då. Du var borta för länge, din hjärna var nedsläckt för alltid och när läkaren frågade om han fick stänga av maskinen som tvingande höll ditt hjärta igång var ditt liv redan slut.

Din befrielse och min sorg.

Normalt sett skall man ha kommit över dödsfall på ett par år. I dag är det elva år sedan och jag står fortfarande vid din säng och gråter förtvivlat.