Har alltid varit omedveten om min egen existens.
Som barn hände det ofta att jag glömde bort min egen närvaro.
Jag iaktog.
Levde genom andra.
Och när jag upptäckte böckernas magi var jag som förlorad från verkligheten. Så började min tillvaro som escapist.
Det sitter i fast jag försöker anpassa mig. Har dock en ovana att iakta människor som lyssnar på när andra människor pratar. I deras reaktion speglas mer än vad som sägs.
Prova... ;)
2 kommentarer:
låter underbart! escapist. jag har en inre oro och lockas mycket av tanken att bli en escapist...
Verkligen kommer dock ofta ikapp... och det är inte alltid roligt att känna sig som ett ufo..
Samtididgt är flykten, fantasin och förmåga att tro på det omöjlga en livskvalite och en överlevnadsstrategi :)
Man får dock akta sig så att man inte distansierar sig för mycket till människor. på jobbet när vi har möte tex kommer jag på mig själv ned att dömma ut hela bunten för att sedan, när folk pratat sig själva trötta leverera lösningen på det aktuella problemet. På gränsen till högmod, kanske?
Vad oroar dig?
Skicka en kommentar